halv 7 ringde klockan imorse och de är man inte van vid, efter att ha slappat i 9 veckor och vänt på dygnet totalt. sov 3 timmar innan jag skulle upp, ringde och väckte Ida. tog 8 bussen till skolan och mötte upp Ida och Andréa, kändes skönt att träffa dom igen men det var tomt utan alla dom andra tjejerna! mötet gick väl bra, mycket som ska hinnas med på 17 veckor. Det kändes helt okej att vara där till en början men så fort vi gick upp till lärarrummet så fick jag en känsla av att jag bara ville spy... när jag såg det där bordet, ramen med kortet på dig, boken man kan skriva ner några rader till dig. Jag vill bara skrika rätt ut. Precis som det var när Natalie gick bort, så stod det där bordet där.. precis samma sak. jag ville inte se det igen.. jag vill inte skriva ner i en bok hur mycket jag saknar dig och hur jag föralltid kommer att minnas åren vi fick med dig, jag vill kunna berätta det för dig och se dig! fan blir så arg att sånt här får hända :( jag kommer att skriva i boken, det kommer jag att göra men det känns bara så fel att man ska behöva stå där igen och försöka inse att du inte kommer tillbaka till oss. Lärarna berättade att dom skulle ha en tyst minut för dig vid 10 så jag ida och andréa satt oss vid våran rökbänk där vid 10 och tänkte på dig.

Kom hem till tolv ungefär och slockna på sängen runt halv 2 till halv 5, fan helt tärd! haha. Har varit ute och sprungit nu också, skönt som bara fan. Som sandra hade sagt "du är ju dum i huvudet, varför springa när du kan gå?" haha ja gumman. men du började faktiskt springa själv där ett tag ;)

<3

Puss