åren bara rullar på.
denna dag för två år sedan satt jag i klassrummet och hade samhällskunskap, var på väldigt bra humör och jag minns att jag satt längst bak i rummet tillsammans med tjejerna.
jag vet att jag skickade ett sms till Natalie och frågade vilken dag hon hade tid att åka till gävle. jag fick istället ett sms av linnéa som det stod "jag finns här, älskling!" jag förstod inte riktigt men jag svarade så klart detsamma och frågade om något var fel, jag fick tillbaka att hon inte ville ta det på sms och ville att jag skulle komma ut så vi kunde prata. jag frågade självklart om det var något som skulle göra mig ledsen eller arg och svaret blev ja
så jag lämnade rummet och gick ut.. ställde mig och vänta på att linnéa skulle komma och när hon väl kom upp för trappan och jag såg henne, sönder gråten och helt förstörd - bokstavligt! och när hon får ur sig i den svaga tonen natalie har blivit påkörd, hon är död! så fattade jag ingenting och det ända jag fick fram var va, vilken natalie? påkörd?
och när hon sa svensson så ville jag bara sjunka under jorden och skrika rakt ut. Vi kramade om varandra och sa inte speciellt mycket, bara grät. Vi satt oss i trappan och ingen av oss kunde fatta att det som hänt verkligen hade hänt. Det första jag trodde var att de tagit fel person och att det vara var ett dumt jävla rykte som gick.
så jag lämnade rummet och gick ut.. ställde mig och vänta på att linnéa skulle komma och när hon väl kom upp för trappan och jag såg henne, sönder gråten och helt förstörd - bokstavligt! och när hon får ur sig i den svaga tonen natalie har blivit påkörd, hon är död! så fattade jag ingenting och det ända jag fick fram var va, vilken natalie? påkörd?
och när hon sa svensson så ville jag bara sjunka under jorden och skrika rakt ut. Vi kramade om varandra och sa inte speciellt mycket, bara grät. Vi satt oss i trappan och ingen av oss kunde fatta att det som hänt verkligen hade hänt. Det första jag trodde var att de tagit fel person och att det vara var ett dumt jävla rykte som gick.
Jag gick tillbaka in i klassrummet och hämtade mina böcker och sprang sen ut därifrån, jag vet att stephanie sprang efter mig ner för trappan där mina ben bara helt plötsligt viker sig och jag sätter mig ner och bara brister ut i gråt ännu en gång och jag känner stephanies hand mot min rygg, min fina steffie som alltid ställer upp.
När vi kommer ut på skolgården så stod alla mina fina där med öppna armar och det var guldvärt i den stunden, jag minns egentligen inte vad vi sa eller något men jag vet att det var den värsta dagen jag någonsin varit med om och att dom gjorde sitt bästa för att trösta mig.
Sandra fick komma och hämta mig i tierp och senare den kvällen åkte jag till olycksplatsen.. det var så obegripligt att stå där och se den där hemska fläcken med blod och alla ljus,blommor och kort. det gick inte att förstå att hon var borta.
Det var två år sedan och jag minns ändå den dagen som om det vore igår. och igår den 16 september så var det två år sedan du lämnade oss, när ska det sluta göra så här ont.
Efter att man börjat bearbetat lite av sorgen så kom begravningen, min allra första begravning blev på min väns. Det var de sista jag trodde att jag skulle behöva göra, att sätta mig i en kyrka och se kistan där min vän ligger och snart ska begravas. det gjorde ont, så otroligt jävla ont.
Det var självklart så otroligt fint alltihop men även det jobbigaste jag gjort, att gå fram dit och försöka få fram nå ord i all den gråten var nästan omöjligt.
hur många dagar, veckor, månader och år det än går så kommer jag att minnas dig Natalie för den fina människan du var, din utstrålning var otrolig, hela du var fantastisk. du är saknad men du kommer aldrig att bli glömd, himmlens vackraste ängel! ♥
Trackback
