Det var på pappas födelsedag och mamma kommer in och väcker mig med gråten i halsen om att mormor har fått en hjärntumör. Vad säger man? och hur ska man bete sig. Det vet jag inte än idag för det finns ingen hjälp.

Hon opererades och hon piggna på sig fort efteråt. Hon var hemma under påsken och vi grillade och vi alla trodde nog att allting var bra eftersom hon var så ovanligt pigg.

Men sen kommer de dagarna hon var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset för återbesök och hon blev kvar några dagar och vi skulle åka och hämta hem henne då vi fick beskedet att det hade spridit sig till lungorna. Läkaren sa att han inte kunde säga om hon skulle överleva till Augusti då hon ville vara med när Emma skulle få sin lilla pojk. Vi alla blev ställda där inne på sjukhuset och tårarna kunde inte längre hållas inne, jag brast ut i hennes famn där hon låg på sjukhus sängen. Just i den stunden så visste nog ingen av oss vad vi skulle säga eller göra.

Men vi alla stöttade henne och gjorde allt det hon ville, jag skulle ha kunnat göra så mycket mer om jag hade kunnat. Ta bort den där hemska sjukdomen som skulle ta min mormor ifrån mig. En person som har cancer syns inte alltid på utsidan, självklart så syns det mer och mer mot slutet och efter all cellgiftbehandlingar då håret oftast lossnar och illamåendet kommer. Mormor klarade inte av cellgifterna så hon fick sluta äta dom så det ända som fanns att göra var att ge henne morfin tabletter för smärtan och andra medeciner för det övriga sakerna.
Vi fick även reda på att hjärntumören hade kommit tillbaka och hade redan då blivit två centimeter på inte så lång tid så det var efter det strålbehandligen började och även om man visste att det bara kommer att gå åt ett håll så vill man ändå hoppas att det ska bli bra och man trodde att hon skulle klara sig kanske iallafall ett år till. Trots att mormor hade hemtjänst så var vi alltid där hos henne och hjälpte till. Jag kan än idag se henne sitta där i köket och skratta och som hon hade väntat på mig ibland när jag inte varit där under helgen då jag tillbringade min tid med Johan. Under den här tiden så var jag i Turkiet och jag var så rädd att hon skulle bli sämre och att jag inte kunde ta mig hem till henne. Men när jag kom hem så hade hon överraskat med smörgåstårta och underbara människor. Jag var så otroligt glad när jag såg hur pigg hon var och kunde gå så bra igen. Men bara någon dag efter så fick vi åka in med henne till Akuten och efter det hamnade hon på Tallmon i Skutskär. Hon skulle vara på kortis och få komma hem snart igen. Ja hon kom hem men efter det så kunde hon aldrig mer gå, hon blev liggandes i sängen och jag led av att se henne. Vi hade alltid folk där, vi bakade och kollade på filmer sen vi var små.. allt för att lätta upp stämningen. Jag målade även om en del möbler hos henne medans hon var pigg och kunde gå med rullatorn, hon själv fick också hjälpa till med en byrå som hon var överlycklig av att få göra.